Politik & Filosofi flyttar!
Politik & Filosofi har funnits på denna adress i snart 3 år, vilket gör den till närmast en dinosaurie i bloggvärlden. Men nu är det dag att flytta till finare kvarter och trevligare layout.
Ni finner Politik & Filosofi på adressen: http://Politiskfilosofi.com
Vi ses där!
Ni finner Politik & Filosofi på adressen: http://Politiskfilosofi.com
Vi ses där!
Ett fyrfaldigt bu för Brunkolsfall!
Vattenfall, eller Brunkolsfall, som de kallas av de som insett att detta företag är en av EU:s värsta miljöskurkar, fyllde 100 år i år. Samtidigt har deras utsläpp av växthusgaser blivit 100 miljoner ton per år i år. En miljon ton för varje år, kan man säga. Detta är nästan dubbelt så mycket som hela Sverige släpper ut.
Blir du förbannad på att din granne låter bilen stå på tomgång? Eller på din flickvän som alltid glömmer att släcka lampan och kokar vatten utan lock? Brukar du läxa upp din lillebror när han låter datorn stå på över natten? Skriv då ett brev till Vattenfall (Brunkolsfall) och berätta vad du känner. CC:a regeringen också, för det är dem som bestämmer över Brunkolsfall.
Blir du förbannad på att din granne låter bilen stå på tomgång? Eller på din flickvän som alltid glömmer att släcka lampan och kokar vatten utan lock? Brukar du läxa upp din lillebror när han låter datorn stå på över natten? Skriv då ett brev till Vattenfall (Brunkolsfall) och berätta vad du känner. CC:a regeringen också, för det är dem som bestämmer över Brunkolsfall.
Moderater vilse i skogen
Igår annonserade allianspartierna i Stockholmsregionen sina planer för infrastrukturinvesteringar i Stockholmsregionen. Det som var positivt med utspelet var summan; 100 miljarder är inte småpotatis, även om en hel del är "gamla" pengar och det sprids ut över en väldigt lång period. Men ambitionsnivån är det inget fel på. Det är just den här typen av investeringar vi behöver för att ta oss ur krisen.
Problemet är givetvis satsningen på Förbifart Stockholm. Det huvudsakliga skälet till att man väljer att satsa 27,5 miljarder kronor på detta alternativ är att man bedömer att ökningen av biltrafiken kommer att fortsätt som idag. Därmed tror man att det finns ett stort behov att avlasta trafiken från den trängsel som redan idag är allvarlig. Den bedömningen är helt felaktig. Låt mig förklara varför.
Sverige har åtagit sig att minska utsläppen från transportsektorn med minst 20% till år 2020. För att uppnå detta mål krävs det en reell prishöjning på bensin på 7,20 liter, givet 2006 års prisnivå (13kr/l). Enligt både Institutet för tillväxtpolitiska studier och Statens institut för kommunikationsanalys är dessa nivåer nödvändiga för att minska utsläppen. Om politiker väljer att ta hänsyn till vetenskapens bedömningar av etanolens utsläpp, kommer även den att omfattas av höga skatter.
Givet en prisnivå på bensin på cirka 20 kr/l kommer trängsel inte att vara ett problem. Däremot kommer rörligheten att bli problematisk för stockholmare. Stockholms kollektivtrafik är nämligen inte anpassad för den enorma tillströmmning av passagerare som en kraftig höjning av drivmedelspriserna kommer att orsaka. Vi måste snabbt köpa nya bussar, bygga nya spår för tvärbanan, bygga fler bussfiler och underlätta för cykeltrafik. Vi behöver varje slant från infrastruktursatsningen för att garantera fortsatt möjlighet att pendla till jobb och andra aktiviteter i länet för de hundratusentals människor som kommer att bli tvungna att ställa bilen.
Alltså: det finns inga goda skäl att bygga Förbifart Stockholm och det tycks finnas 27,5 miljarder goda skäl att inte bygga vägen. Men det finns ytterligare ett: genom att bygga en väg signalerar man att ett framtida fossilfritt samhälle på något sätt är förenligt med att folk kör bilar i ungefär samma utsträckning som idag, men att dessa bilar kan åka på el eller biogas eller något annat. Detta är tyvärr inte möjligt. En stor del (15-20%) av de utsläpp som en bil står för kommer till under bilens konstruktion. Alltså så kommer även elbilar att förbli relativt sällsynta i framtiden om vi ska kunna ha ett stabilt klimat. Framtidens transporter måste ske med kollektiva färdmedel eller med cykel eller till fots. Bilar kan ha en marginell roll, men detta är också allt. Därför kommer Förbifarten aldrig att behövas.
Problemet är givetvis satsningen på Förbifart Stockholm. Det huvudsakliga skälet till att man väljer att satsa 27,5 miljarder kronor på detta alternativ är att man bedömer att ökningen av biltrafiken kommer att fortsätt som idag. Därmed tror man att det finns ett stort behov att avlasta trafiken från den trängsel som redan idag är allvarlig. Den bedömningen är helt felaktig. Låt mig förklara varför.
Sverige har åtagit sig att minska utsläppen från transportsektorn med minst 20% till år 2020. För att uppnå detta mål krävs det en reell prishöjning på bensin på 7,20 liter, givet 2006 års prisnivå (13kr/l). Enligt både Institutet för tillväxtpolitiska studier och Statens institut för kommunikationsanalys är dessa nivåer nödvändiga för att minska utsläppen. Om politiker väljer att ta hänsyn till vetenskapens bedömningar av etanolens utsläpp, kommer även den att omfattas av höga skatter.
Givet en prisnivå på bensin på cirka 20 kr/l kommer trängsel inte att vara ett problem. Däremot kommer rörligheten att bli problematisk för stockholmare. Stockholms kollektivtrafik är nämligen inte anpassad för den enorma tillströmmning av passagerare som en kraftig höjning av drivmedelspriserna kommer att orsaka. Vi måste snabbt köpa nya bussar, bygga nya spår för tvärbanan, bygga fler bussfiler och underlätta för cykeltrafik. Vi behöver varje slant från infrastruktursatsningen för att garantera fortsatt möjlighet att pendla till jobb och andra aktiviteter i länet för de hundratusentals människor som kommer att bli tvungna att ställa bilen.
Alltså: det finns inga goda skäl att bygga Förbifart Stockholm och det tycks finnas 27,5 miljarder goda skäl att inte bygga vägen. Men det finns ytterligare ett: genom att bygga en väg signalerar man att ett framtida fossilfritt samhälle på något sätt är förenligt med att folk kör bilar i ungefär samma utsträckning som idag, men att dessa bilar kan åka på el eller biogas eller något annat. Detta är tyvärr inte möjligt. En stor del (15-20%) av de utsläpp som en bil står för kommer till under bilens konstruktion. Alltså så kommer även elbilar att förbli relativt sällsynta i framtiden om vi ska kunna ha ett stabilt klimat. Framtidens transporter måste ske med kollektiva färdmedel eller med cykel eller till fots. Bilar kan ha en marginell roll, men detta är också allt. Därför kommer Förbifarten aldrig att behövas.
Dags för en stor uppgörelse om LAS?
Även den mest inbitne gråsosse måste hålla med om att Lagen om anställningsskydd, LAS, är problematiskt. LAS, som när det kom till var ett värdefullt skydd för arbetarna mot arbetsgivarens godtycke, hindrar idag stora grupper av människor att komma in på arbetsmarknaden. LAS har skapat ett system där unga och invandrare har svårt att få fasta jobb. LAS låser in folk på sina arbeten, trots att de skulle trivas bättre någon annanstans, och ger inga incitament för folk att göra ett bra jobb.
För ett par år sedan lanserade Centerns ungdomsförbund (CUF) en egen tolkning av den danska Socialdemokratins strategi att reformera LAS, som danskarna kallade "flexicurity". De nyliberala ungdomarna i Centern kunde inte ha gjort Svenskt Näringsliv en större otjänst. Genom att kapa ett reformförslag med potential att vinna över facket och ge det en högerextrem tolkning gjorde man varje kritik av LAS omöjlig. Men det är kanske dags att vända sida i detta kapitel och börja om från början.
Tanken med flexicurity var att kombinera en förstärkt arbetsmarknadspolitik, en kraftig höjning av a-kassan med en ökad flexibilitet. Facket skulle kunna gå med på en viss uppluckring av turordningsreglerna och en ökad rättigheter för arbetsgivare att kunna avskeda anställda som maskat eller på annat sätt stört arbetet om de fick dels en höjning av a-kassan till 95% de första tre månaderna och 85% det första året för 85% av inkomsttagarna. Dessutom borde man, anser jag, avskaffa karensmånaden i a-kassan när en arbetare säger upp sig. Folk bör uppmuntras till att byta jobb och utveckla sig själva, inte straffas.
Detta skulle dock kosta en massa pengar för oss skattebetalare. Visserligen skulle man på sikt kompensera kostnaderna om man fick en generellt lägre arbetslöshet och en mer flexibel arbetsmarknad. Men i det korta perspektivet skulle trycket på statsfinanserna bli ansenligt. Därför bör en del av dessa reformer finansieras av en höjd bolagsskatt. Detta är något som Svenskt Näringsliv borde kunna gå med på, om det var ett villkor för att få till en reform av LAS. Även detta skulle kunna blidka de mesta radikala fackligt aktiva.
Sammanfattningsvis: Facket får högre a-kassa, höjt tak i a-kassan, slopad karensmånad och förstärkt arbetsmarknadspolitik. Näringslivet får en mer anglosaxisk arbetsrätt, staten får högre bolagsskatt för att bekosta förstärkningar av a-kassan. Mitt reformförslag innebär att alla får ge lite, och får ta lite mer, i klassisk reformistisk anda.
Läs även andra bloggares åsikter om LAS, LO, TCO, SACO, CUF, Svenskt Näringsliv, flexicurity, A-kassa, arbetsmarknadspolitik, reformism, Saltsjöbaden, arbetsrätt, politik, ekonomi
För ett par år sedan lanserade Centerns ungdomsförbund (CUF) en egen tolkning av den danska Socialdemokratins strategi att reformera LAS, som danskarna kallade "flexicurity". De nyliberala ungdomarna i Centern kunde inte ha gjort Svenskt Näringsliv en större otjänst. Genom att kapa ett reformförslag med potential att vinna över facket och ge det en högerextrem tolkning gjorde man varje kritik av LAS omöjlig. Men det är kanske dags att vända sida i detta kapitel och börja om från början.
Tanken med flexicurity var att kombinera en förstärkt arbetsmarknadspolitik, en kraftig höjning av a-kassan med en ökad flexibilitet. Facket skulle kunna gå med på en viss uppluckring av turordningsreglerna och en ökad rättigheter för arbetsgivare att kunna avskeda anställda som maskat eller på annat sätt stört arbetet om de fick dels en höjning av a-kassan till 95% de första tre månaderna och 85% det första året för 85% av inkomsttagarna. Dessutom borde man, anser jag, avskaffa karensmånaden i a-kassan när en arbetare säger upp sig. Folk bör uppmuntras till att byta jobb och utveckla sig själva, inte straffas.
Detta skulle dock kosta en massa pengar för oss skattebetalare. Visserligen skulle man på sikt kompensera kostnaderna om man fick en generellt lägre arbetslöshet och en mer flexibel arbetsmarknad. Men i det korta perspektivet skulle trycket på statsfinanserna bli ansenligt. Därför bör en del av dessa reformer finansieras av en höjd bolagsskatt. Detta är något som Svenskt Näringsliv borde kunna gå med på, om det var ett villkor för att få till en reform av LAS. Även detta skulle kunna blidka de mesta radikala fackligt aktiva.
Sammanfattningsvis: Facket får högre a-kassa, höjt tak i a-kassan, slopad karensmånad och förstärkt arbetsmarknadspolitik. Näringslivet får en mer anglosaxisk arbetsrätt, staten får högre bolagsskatt för att bekosta förstärkningar av a-kassan. Mitt reformförslag innebär att alla får ge lite, och får ta lite mer, i klassisk reformistisk anda.
Läs även andra bloggares åsikter om LAS, LO, TCO, SACO, CUF, Svenskt Näringsliv, flexicurity, A-kassa, arbetsmarknadspolitik, reformism, Saltsjöbaden, arbetsrätt, politik, ekonomi
Höknästet blickar högerut
Enligt Eurostat var inflationen i Eurozonen 0,6% i april. Detta var marginellt lägre än vad man hade räknat med. Enligt analytiker vid UniCredit kommer inflationen att fortsätta falla mot noll nästa månad. Deflation är sannolikt under sommaren. Samtidigt fortsätter arbetslösheten att växa. Senaste siffrorna var 8,9% för Eurozonen, enligt Eurostat. The Economist förutspår en minskning av BNP med 3,4% under 2009. Dessa är dystra tider.
I ljuset av dessa dystra utsikter framstår den Europeiska centralbankens (ECB) försiktiga räntesänkningar som obegripliga. USAs centralbank (The Fed) har sin reporänta på 0-0,25%, och man har tagit till en del exotiska åtgärder för att minska den reala räntan ännu mer. Bank of England har sin reporänta på 0,5% och är ännu aggressivare än The Fed i sin "kvantitativa lättnad", det vill säga pengatryckning för att öka inflationen, något som lyckats över förväntan. Storbritannien har nu en inflation på ca 2,9% vilket i praktiken innebär en negativ reporänta på -2,4%.
Med tanke på Euroländernas svåra ekonomiska läge är det obegripligt att ECB står med armarna i kors och väntas sänka räntan med endast en fjärdedels procent, från 1,25% till 1%. Räntan borde vara på 0%.
Enda förklaringen till ECBs bisarra räntepolitik är att de är högerextrema räntehökar. Ingen moderat- eller centerekonom skulle rekommendera en sådan återhållsam räntepolitik i dessa svåra tider. Detta kan vara bra att komma ihåg till nästa EMU-folkomröstning.
Läs även andra bloggares åsikter om ECB, Bank of England, The Federal Reserve, inflation, deflation, Eurozonen, Europa, Eurostat, räntan, arbetslöshet, ekonomi, politik
I ljuset av dessa dystra utsikter framstår den Europeiska centralbankens (ECB) försiktiga räntesänkningar som obegripliga. USAs centralbank (The Fed) har sin reporänta på 0-0,25%, och man har tagit till en del exotiska åtgärder för att minska den reala räntan ännu mer. Bank of England har sin reporänta på 0,5% och är ännu aggressivare än The Fed i sin "kvantitativa lättnad", det vill säga pengatryckning för att öka inflationen, något som lyckats över förväntan. Storbritannien har nu en inflation på ca 2,9% vilket i praktiken innebär en negativ reporänta på -2,4%.
Med tanke på Euroländernas svåra ekonomiska läge är det obegripligt att ECB står med armarna i kors och väntas sänka räntan med endast en fjärdedels procent, från 1,25% till 1%. Räntan borde vara på 0%.
Enda förklaringen till ECBs bisarra räntepolitik är att de är högerextrema räntehökar. Ingen moderat- eller centerekonom skulle rekommendera en sådan återhållsam räntepolitik i dessa svåra tider. Detta kan vara bra att komma ihåg till nästa EMU-folkomröstning.
Läs även andra bloggares åsikter om ECB, Bank of England, The Federal Reserve, inflation, deflation, Eurozonen, Europa, Eurostat, räntan, arbetslöshet, ekonomi, politik
Nollvisionens idioti
Nollvisioner, att politiken kan reducera ett ont till noll, är en lika populistisk som dum tanke. Men eftersom så många tycks tilltalas av det, så är den mycket populär bland politiker i alla länder.
Problemet med nollvisioner är att marginalkostnaden för att reducera den sista förekomsten av det man vill utplåna ofta är löjligt stor. Låt mig exemplifiera:
Anta att politikerna beslutar att eliminera alla dödsolyckor i trafiken. De första åtgärderna är ofta mycket kostnadseffektiva, man inför bältestvång, förbjuder folk att köra berusade, sätter upp hastighetsbegränsningar och förbättrar körkortsutbildningen. Detta får effekt utan att kosta särskilt mycket. Sen börjar man sätta upp fartkameror, tvinga fram högre säkerhetskrav för bilar (ABS-bromsar, airbags, whiplash-skydd osv). Även detta är relativt kostnadseffektivt. Sedan börjar man bygga om olycksdrabbade vägar så att de blir säkrare (ingen mötande trafik, merräcken, bättre belysning), anställa massa trafikpoliser, införa drakoniska rattfyllelagar. Här börjar kostnaderna skena iväg. Men ännu har vi inte reducerat siffran till noll. Då återstår att förbjuda privatbilism under storhelger, minska hastighetsgränser till ett minimum, sätta upp 10 miljoner fartkameror, bygga om samtliga vägar med ogenomträngliga viltstängsel över hela landet och se till att ingen väg i hela Sverige har mötande trafik.
Ja, ni fattar poängen. Kostnaden för varje nytt människoliv vi räddar per år blir astronomisk. Och frågan om ens dessa bisarra åtgärder skulle räcka för att reducera siffran till 0.
Varje nollvision har motsvarande problem. Därför är det vansinnigt dumt med nollvisioner. Om man vill reducera ett eventuellt problem bör man istället identifiera de kostnadseffektiva åtgärderna, tillämpa dem, och sedan fråga sig: hur mycket av skattebetalarnas pengar anser vi att det är rimligt att investera i att reducera detta problem?
Läs även andra bloggares åsikter om nollvisionen, trafik, ekonomi, politik
Problemet med nollvisioner är att marginalkostnaden för att reducera den sista förekomsten av det man vill utplåna ofta är löjligt stor. Låt mig exemplifiera:
Anta att politikerna beslutar att eliminera alla dödsolyckor i trafiken. De första åtgärderna är ofta mycket kostnadseffektiva, man inför bältestvång, förbjuder folk att köra berusade, sätter upp hastighetsbegränsningar och förbättrar körkortsutbildningen. Detta får effekt utan att kosta särskilt mycket. Sen börjar man sätta upp fartkameror, tvinga fram högre säkerhetskrav för bilar (ABS-bromsar, airbags, whiplash-skydd osv). Även detta är relativt kostnadseffektivt. Sedan börjar man bygga om olycksdrabbade vägar så att de blir säkrare (ingen mötande trafik, merräcken, bättre belysning), anställa massa trafikpoliser, införa drakoniska rattfyllelagar. Här börjar kostnaderna skena iväg. Men ännu har vi inte reducerat siffran till noll. Då återstår att förbjuda privatbilism under storhelger, minska hastighetsgränser till ett minimum, sätta upp 10 miljoner fartkameror, bygga om samtliga vägar med ogenomträngliga viltstängsel över hela landet och se till att ingen väg i hela Sverige har mötande trafik.
Ja, ni fattar poängen. Kostnaden för varje nytt människoliv vi räddar per år blir astronomisk. Och frågan om ens dessa bisarra åtgärder skulle räcka för att reducera siffran till 0.
Varje nollvision har motsvarande problem. Därför är det vansinnigt dumt med nollvisioner. Om man vill reducera ett eventuellt problem bör man istället identifiera de kostnadseffektiva åtgärderna, tillämpa dem, och sedan fråga sig: hur mycket av skattebetalarnas pengar anser vi att det är rimligt att investera i att reducera detta problem?
Läs även andra bloggares åsikter om nollvisionen, trafik, ekonomi, politik
Ta i trä
Sveriges radio rapporterar idag om ett byggmaterial som blivit allt mer populärt: trä. Runt 15 procent av alla nya flervåningshus i dag byggs med trästomme, en kraftig ökning på några få år. Det rör sig inte bara om villor, i Växjö bygger man till exempel åttavåningshus med trästomme, något som har stora fördelar jämfört med betong och stål, särskilt ur klimatsynpunkt.
Genom att använda träet som byggameterial tar man det kol som biomassan låst in i träet och håller det utanför atmosfären så länge som huset finns, vilket kan vara flera decennier. Och till skillnad från betong eller stål, som båda kräver enorma mängder energi för att tillverka, är produktionen av färdiga träprodukter mycket energisnål. Trä är redan nu billigare i Sverige än betong och stål och det finns andra fördelar med det. Dels är träet i sig en naturlig isolering, vilket innebär att husen kan göras täta med mindre isoleringsmaterial. Dels är trä mindre lyhört än andra material.
Problemet är att byggbranchen än så länge är mycket konservativ. Därför behövs det incitament från regeringen för att påskynda användandet av trä i flerfamiljehus. Inga subventioner, så klart, utan en rejäl koldioxidskatt skulle få cementen att bli så dyr att byggbolagen skulle se sig tvungna att börja leta efter mer lönsamma alternativ, alltså trä.
Läs även andra bloggares åsikter om trä, byggmaterial, arkitektur, konstruktion, klimat, ekonomi, politik, koldioxidskatt
Genom att använda träet som byggameterial tar man det kol som biomassan låst in i träet och håller det utanför atmosfären så länge som huset finns, vilket kan vara flera decennier. Och till skillnad från betong eller stål, som båda kräver enorma mängder energi för att tillverka, är produktionen av färdiga träprodukter mycket energisnål. Trä är redan nu billigare i Sverige än betong och stål och det finns andra fördelar med det. Dels är träet i sig en naturlig isolering, vilket innebär att husen kan göras täta med mindre isoleringsmaterial. Dels är trä mindre lyhört än andra material.
Problemet är att byggbranchen än så länge är mycket konservativ. Därför behövs det incitament från regeringen för att påskynda användandet av trä i flerfamiljehus. Inga subventioner, så klart, utan en rejäl koldioxidskatt skulle få cementen att bli så dyr att byggbolagen skulle se sig tvungna att börja leta efter mer lönsamma alternativ, alltså trä.
Läs även andra bloggares åsikter om trä, byggmaterial, arkitektur, konstruktion, klimat, ekonomi, politik, koldioxidskatt
Stockholm kommuns nya(?) hobby: slösa med våra pengar
Jag gillar att betala skatt. Jag tycker att skatten ska vara hög och progressiv. För att jag tror att mycket av det skatten betalar är bra. Men jag hatar när kommunen vill använda våra pengar, som skulle kunna användas till att förbättra skolan, omsorgen, servicen för medborgarna eller kulturen används till saker som alla vet är helt meningslösa.
En sådan helt meningslös sak är kommunens senaste "klimatsmarta" kampanj. Kampanjen, som består av påkostad reklam, en hemsida och en handbok, ger de mest menlösa och ineffektiva råd för att vi ska begränsa vår elanvändning. Det är klart, kampanjen kommer inte i närheten av de hisnande summor som kommunen lagt ned på att subventionera fram en helt bisarr etanolbilsmarknad som kommer att dö den dag pengafloden sinar (om inte tidigare), problemet är att den här typen av symbolkampanjer invaggar oss i en falsk känsla av att "vi drar vårt strå till stacken". Låt mig förklara varför det inte spelar någon roll.
Anta att jag gör som klimathandboken säger och stänger av varmvattnet medan jag shamponerar håret. Då sparar jag enligt klimathandboken 35 kg CO2-e per år. Efter ungefär 75 år av detta kan jag kompensera för en resa tur och retur Stockholm-Bangkok. Givet att vattnet värms upp med fossila bränslen i Stockholm. Vilket det inte gör. Eller ta tipset att laga en droppande kran. En sådan droppar 9000 liter per år, står det i klimathandboken. Men ett kilo nötkött motsvarar 15 000 liter vatten. Alltså är ett par biffar nästan ett och ett halvt års krandroppande. Det är klart att det är bra att spara el, men vi ska inte tro att sådana åtgärder får någon större inverkan, inte ens tillsammans. "Många bäckar små"- argumentet är inte giltigt i den här typen av situationer, dels eftersom bäckarna är för små, dels därför att nästan all vår el kommer från icke-fossila källor. Det som står för våra utsläpp, och där vi verkligen skulle kunna göra skillnad är:
1. Industrin. Inte så mycket vi kan göra åt det.
2. Transportsektorn. Enkelt att göra nåt, sälj bilen, ta bussen/tunnelbanan. Sluta flyg, ta tåget.
3. Jordbruket. Enkelt att göra nåt, sluta ät nötkött.
Problemet är att ingen vanlig människa kommer att sluta resa till Asien, åka bil, eller äta kött när alla andra gör det. Det är helt enkelt irrationellt att göra det själv (givet att man gillar att göra ovanstående), även om det är rationellt att göra det tillsammans. Det är ett så kallat "fångens dilemma- problem". Därför är varje politiskt initiativ som ska informera oss om hur vi lever "klimatsmart" mer eller mindre meningslöst. Klimatfrågan är inte ett ansvar för individen, utan ett ansvar för politiken. Därför bör politikerna planera en stad där det är individuellt rationellt att göra det som också är kollektivt rationellt. Detta gör man genom att beskatta koldioxid mer och underlätta för folk att resa kollektivt, äta mat och värma sina hus på ett klimatvänligt sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om klimartsmart, klimatet, Stockholm, kött, fossila bränslen, el, kollektivtrafik, ekonomi, politik
En sådan helt meningslös sak är kommunens senaste "klimatsmarta" kampanj. Kampanjen, som består av påkostad reklam, en hemsida och en handbok, ger de mest menlösa och ineffektiva råd för att vi ska begränsa vår elanvändning. Det är klart, kampanjen kommer inte i närheten av de hisnande summor som kommunen lagt ned på att subventionera fram en helt bisarr etanolbilsmarknad som kommer att dö den dag pengafloden sinar (om inte tidigare), problemet är att den här typen av symbolkampanjer invaggar oss i en falsk känsla av att "vi drar vårt strå till stacken". Låt mig förklara varför det inte spelar någon roll.
Anta att jag gör som klimathandboken säger och stänger av varmvattnet medan jag shamponerar håret. Då sparar jag enligt klimathandboken 35 kg CO2-e per år. Efter ungefär 75 år av detta kan jag kompensera för en resa tur och retur Stockholm-Bangkok. Givet att vattnet värms upp med fossila bränslen i Stockholm. Vilket det inte gör. Eller ta tipset att laga en droppande kran. En sådan droppar 9000 liter per år, står det i klimathandboken. Men ett kilo nötkött motsvarar 15 000 liter vatten. Alltså är ett par biffar nästan ett och ett halvt års krandroppande. Det är klart att det är bra att spara el, men vi ska inte tro att sådana åtgärder får någon större inverkan, inte ens tillsammans. "Många bäckar små"- argumentet är inte giltigt i den här typen av situationer, dels eftersom bäckarna är för små, dels därför att nästan all vår el kommer från icke-fossila källor. Det som står för våra utsläpp, och där vi verkligen skulle kunna göra skillnad är:
1. Industrin. Inte så mycket vi kan göra åt det.
2. Transportsektorn. Enkelt att göra nåt, sälj bilen, ta bussen/tunnelbanan. Sluta flyg, ta tåget.
3. Jordbruket. Enkelt att göra nåt, sluta ät nötkött.
Problemet är att ingen vanlig människa kommer att sluta resa till Asien, åka bil, eller äta kött när alla andra gör det. Det är helt enkelt irrationellt att göra det själv (givet att man gillar att göra ovanstående), även om det är rationellt att göra det tillsammans. Det är ett så kallat "fångens dilemma- problem". Därför är varje politiskt initiativ som ska informera oss om hur vi lever "klimatsmart" mer eller mindre meningslöst. Klimatfrågan är inte ett ansvar för individen, utan ett ansvar för politiken. Därför bör politikerna planera en stad där det är individuellt rationellt att göra det som också är kollektivt rationellt. Detta gör man genom att beskatta koldioxid mer och underlätta för folk att resa kollektivt, äta mat och värma sina hus på ett klimatvänligt sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om klimartsmart, klimatet, Stockholm, kött, fossila bränslen, el, kollektivtrafik, ekonomi, politik
Fler utrikeskorrar? Nej tack, det är bra.
Arne Ruth, tidigare kulturchef på Expressen och DN, skriver att utrikesbevakningen "riskerar att utarmas" i SVD. Jag kan inte låta bli att bli lite paff. Hur tänkte Ruth nu? Svenska mediers utrikesbevakning är i princip obefintlig. Sveriges radio, som har den mest ambitiösa utrikesbevakningen, har inte en enda utrikeskorre som är disputerad i ett relevant ämne. DN och SVD är rena skämtet. Det enda vi får läsa och höra är dessa journalister, som i bästa fall är allmänbildade och i sämsta fall obildade, som ska hålla på och intervjuva varandra.
Men det är ok. De flesta svenskar med ett genuint intresse för världen följer sedan ett tag tillbaka utländska medier som håller en kvalité som svenska medier bara skulle kunna drömma om. Det vore nästan önskvärt att man investerade pengarna från utrikeskorrarna på en ordentlig bevakning av händelser i Sverige. Det är man än så länge trots allt bäst på. Här är en lista för er som har tröttnat på tramset i svensk media.
The Economist, bra utrikesnyheter, med särskilt fokus på USA och Storbritannien.
Financial Times, helt ok ekonominyheter, med Fokus på EU.
Wall Street Journal, mycket bra ekonominyheter och politiska reportage, fokus på USA.
The Guardian, bra miljöjournalistik, utmärkta kolumner och analyser
The Atlantic, långa och välbearbetade utrikesreportage
New York Times, förmodligen den bästa dagstidningen i världen, missa inte Paul Krugmans blogg.
New Scientist har hyfsade vetenskapsreportage och artiklar
Läs även andra bloggares åsikter om DN, SVD, Arne Ruth, The Economist, Financial Times, Wall Street Journal, The Guardian, The atlantic, New York Times, New Scientist, mediekritik, utrikesbevakning
Men det är ok. De flesta svenskar med ett genuint intresse för världen följer sedan ett tag tillbaka utländska medier som håller en kvalité som svenska medier bara skulle kunna drömma om. Det vore nästan önskvärt att man investerade pengarna från utrikeskorrarna på en ordentlig bevakning av händelser i Sverige. Det är man än så länge trots allt bäst på. Här är en lista för er som har tröttnat på tramset i svensk media.
The Economist, bra utrikesnyheter, med särskilt fokus på USA och Storbritannien.
Financial Times, helt ok ekonominyheter, med Fokus på EU.
Wall Street Journal, mycket bra ekonominyheter och politiska reportage, fokus på USA.
The Guardian, bra miljöjournalistik, utmärkta kolumner och analyser
The Atlantic, långa och välbearbetade utrikesreportage
New York Times, förmodligen den bästa dagstidningen i världen, missa inte Paul Krugmans blogg.
New Scientist har hyfsade vetenskapsreportage och artiklar
Läs även andra bloggares åsikter om DN, SVD, Arne Ruth, The Economist, Financial Times, Wall Street Journal, The Guardian, The atlantic, New York Times, New Scientist, mediekritik, utrikesbevakning
Om ägande och ekonomin
I många västerländska länder subventioneras bostadsköp på olika sätt. I USA lät man jättarna Freddie Mac och Fannie Mae pressa ned priserna på bostadslån, samtidigt som en rad olika förmåner för förstagångsköpare, med förödande konsekvenser. Problemen med att subventionera ägande blir särskilt uppenbara nu i kristider. Folk som blir av med sina jobb och hyr bostäder kan relativt enkelt flytta dit jobben finns. Men folk som har hus vars värde numera är lägre än lånen på huset är fast i sina hus. Om de säljer blir de skuldsatta för livet. De tvingas stanna kvar och har därmed sämre möjligheter att hitta nya jobb. Det finns med andra ord ett klart samband mellan hög andel bostadsägande och minskad flexibilitet på arbetsmarknaden, särskilt när massarbetslöshet drabbar samtidigt som huspriser faller.
Särskilt bland högerpolitiker finns det en ideologisk princip att ägande är i sig gott. Problemet är att denna politiska vision krockar med en ekonomisk realitet. Även i Sverige subventioneras ägare i förhållande till hyresgäster. Det mest flagranta exemplet på detta är ränteavdraget, som förmodligen haft en avgörande roll för prisbubblan på bostadsmarknaden. Men även här har statliga banker haft en viss roll, främst SBAB , som ju som bekant i princip slopade topplånen när marknaden var som hetast. Den borgerliga regeringens massiva skattesänkningar på stora villor (platt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt) hjälpte inte direkt.
Peter Wolodarski, DN, skriver att regeringen borde avskaffa eller kraftigt sänka ränteavdraget för att i viss mån motverka Riksbankens räntesänkning. I sak har han rätt, ränteavdraget bör avskaffas på sikt, men förslaget kommer vid fel tillfälle och i fel ordning. Ränteavdraget borde ha avskaffats 2006, när priserna var som högst, inte nu när fallande bostadspriser skulle låsa in folk i varseldrabbade småorter än mer. Om regeringen är klok väntar den med att höja skatter tills vi sett riktiga tecken på ekonomisk återhämtning. Och än så länge dröjer det. Dessutom borde ränteavdraget vara den sista åtgärden för att minska risken för överhettning. Ränteavdraget gynnar nämligen de som är i störst behov av bostäder, barnfamiljer ochförstagångsköpare som precis köpt sina villor/bostadsrätter och belånat sig kraftigt. Pensionärer och äldre har ofta små lån som 90- och 80- talets devalveringar åt upp. Därför borde man i dag lova att sänka och successivt avskaffa ränteavdraget inom tio år. Det skulle i sig hämma prisökningar, eftersom folk som funderar på att köpa bostäder skulle räkna bort avdraget.
Men innan man gör det bör man höja de skatter som mest effektivt kan få bostadsmarknaden att svalna; förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Fastighetsskatten bör införas med en utökad begränsningsregel som innebär att ingen bör betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Denna regel bör kunna begränsa så kallade "tvingad från sitt hem-fall" som redan före fastighetsskattensavkaffande var relativt ovanliga. Men som jag tidigare argumenterat för, bör inga skatter höjas innan vi ser ljus i finanskrisens mörka tunnel.
Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, reporäntan, finanskrisen, bostadsbubblor, subventioner, ränteavdraget, inflation, deflation, ekonomi, politik
Särskilt bland högerpolitiker finns det en ideologisk princip att ägande är i sig gott. Problemet är att denna politiska vision krockar med en ekonomisk realitet. Även i Sverige subventioneras ägare i förhållande till hyresgäster. Det mest flagranta exemplet på detta är ränteavdraget, som förmodligen haft en avgörande roll för prisbubblan på bostadsmarknaden. Men även här har statliga banker haft en viss roll, främst SBAB , som ju som bekant i princip slopade topplånen när marknaden var som hetast. Den borgerliga regeringens massiva skattesänkningar på stora villor (platt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt) hjälpte inte direkt.
Peter Wolodarski, DN, skriver att regeringen borde avskaffa eller kraftigt sänka ränteavdraget för att i viss mån motverka Riksbankens räntesänkning. I sak har han rätt, ränteavdraget bör avskaffas på sikt, men förslaget kommer vid fel tillfälle och i fel ordning. Ränteavdraget borde ha avskaffats 2006, när priserna var som högst, inte nu när fallande bostadspriser skulle låsa in folk i varseldrabbade småorter än mer. Om regeringen är klok väntar den med att höja skatter tills vi sett riktiga tecken på ekonomisk återhämtning. Och än så länge dröjer det. Dessutom borde ränteavdraget vara den sista åtgärden för att minska risken för överhettning. Ränteavdraget gynnar nämligen de som är i störst behov av bostäder, barnfamiljer ochförstagångsköpare som precis köpt sina villor/bostadsrätter och belånat sig kraftigt. Pensionärer och äldre har ofta små lån som 90- och 80- talets devalveringar åt upp. Därför borde man i dag lova att sänka och successivt avskaffa ränteavdraget inom tio år. Det skulle i sig hämma prisökningar, eftersom folk som funderar på att köpa bostäder skulle räkna bort avdraget.
Men innan man gör det bör man höja de skatter som mest effektivt kan få bostadsmarknaden att svalna; förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Fastighetsskatten bör införas med en utökad begränsningsregel som innebär att ingen bör betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Denna regel bör kunna begränsa så kallade "tvingad från sitt hem-fall" som redan före fastighetsskattensavkaffande var relativt ovanliga. Men som jag tidigare argumenterat för, bör inga skatter höjas innan vi ser ljus i finanskrisens mörka tunnel.
Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, reporäntan, finanskrisen, bostadsbubblor, subventioner, ränteavdraget, inflation, deflation, ekonomi, politik
Vi behöver mer inflation
Finansminister Anders Borg och jag kan komma överens om åtminstone en sak: konjunkturpolitik bör helst skötas av Riksbanken, inte av finansministern. I en vanlig kris sänker Riksbanken räntan, och ekonomins hjul drar igång igen. Men detta är, som jag tidigare skrivit om, ingen vanlig kris. Riksbankens styrränta är snart nere på 0% och då kan man inte sänka den mer. Eller?
Ni anar svaret: inflation. Inflation fungerar i praktiken som negativ ränta. Om du lånar 100 kronor i ett år, räntan är 0% och inflationen är 10% så betalar du i praktiken tillbaka 90 kronor. Alltså: ett sätt att fortsätta sänka räntan under 0%, vilket verkar bli nödvändigt tack vare regeringens semester från verkligheten, är att öka inflationen. Hur ökar man inflationen? Fråga Robert Mugabe, han kom på ett lätt sätt: trycka pengar. Nu är det förstås ingen sund människa som anser att Zimbabwe är en ekonomisk förebild, men en viss ökning av penningmängden kan enkelt ge oss en inflation på 2-4%, vilket skulle få ordentlig fart på ekonomin.
Inflation är ett mycket starkt incitament för att undvika det som händer idag: företag, folk och banker sparar ihjäl ekonomin.
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, deflation, Anders Borg, Riksbanken, konjunkturpolitik, finanskrisen, räntan, politik, ekonomi
Ni anar svaret: inflation. Inflation fungerar i praktiken som negativ ränta. Om du lånar 100 kronor i ett år, räntan är 0% och inflationen är 10% så betalar du i praktiken tillbaka 90 kronor. Alltså: ett sätt att fortsätta sänka räntan under 0%, vilket verkar bli nödvändigt tack vare regeringens semester från verkligheten, är att öka inflationen. Hur ökar man inflationen? Fråga Robert Mugabe, han kom på ett lätt sätt: trycka pengar. Nu är det förstås ingen sund människa som anser att Zimbabwe är en ekonomisk förebild, men en viss ökning av penningmängden kan enkelt ge oss en inflation på 2-4%, vilket skulle få ordentlig fart på ekonomin.
Inflation är ett mycket starkt incitament för att undvika det som händer idag: företag, folk och banker sparar ihjäl ekonomin.
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, deflation, Anders Borg, Riksbanken, konjunkturpolitik, finanskrisen, räntan, politik, ekonomi
Om subventioner och "husdjursprojekt" (eng. pet projects)
För läsare av denna blogg är det ingen nyhet att jag är minst sagt skeptisk till etanol som alternativ till bensin. Nya vetenskapliga rön visar hur värdelöst detta så kallade miljöbränsle är, även ur klimatsynpunkt. Därför har jag även varit kritisk mot de massiva subventioner som etanolindustrin fått i Sverige. Men nu tycks vinden vända. Regeringar runt om i EU verkar få en ny favorit: elbilen. Stora subventioner hägrar för batteri och elbilstillverkare i dessa länder.
Jag har länge förespråkat just ett sådant skifte, så jag borde vara glad som en gris kan man ju tro. Icke. Visserligen tycks elbilen, just nu, vara det bästa alternativet till fossilbilar, enligt min mycketamatörmäsiga bedömning. Men det innebär inte att elbilen är de facto det bästa alternativet för att snabbt och kostnadseffektivt reducera utsläppen av växthusgaser. Eller att elbilen kommer att vara det i framtiden. Politiker ochwonkar som mig själv är notoriskt dåliga på att göra den här typen av förutsägelser.
Därför bör inga subventioner delas ut på det mycket frikostiga och ansvarslösa sätt som i princip alla politiker älskar att göra. Subventioner snedvrider marknaden och gynnar potentiellt ineffektiva alternativ trots att det finns bättre sådana. Det billigaste och mest effektiva sättet att minska något av ondo är att sätta ett pris på detta.
En klimatskatt på växthusgaser skulle åstadkomma detta med ett mycket mindre pris för oss skattebetalare.
Läs även andra bloggares åsikter om etanol, elbilar, batterier, klimathotet, subventioner, klimatet, ekonomi, politik
Jag har länge förespråkat just ett sådant skifte, så jag borde vara glad som en gris kan man ju tro. Icke. Visserligen tycks elbilen, just nu, vara det bästa alternativet till fossilbilar, enligt min mycketamatörmäsiga bedömning. Men det innebär inte att elbilen är de facto det bästa alternativet för att snabbt och kostnadseffektivt reducera utsläppen av växthusgaser. Eller att elbilen kommer att vara det i framtiden. Politiker ochwonkar som mig själv är notoriskt dåliga på att göra den här typen av förutsägelser.
Därför bör inga subventioner delas ut på det mycket frikostiga och ansvarslösa sätt som i princip alla politiker älskar att göra. Subventioner snedvrider marknaden och gynnar potentiellt ineffektiva alternativ trots att det finns bättre sådana. Det billigaste och mest effektiva sättet att minska något av ondo är att sätta ett pris på detta.
En klimatskatt på växthusgaser skulle åstadkomma detta med ett mycket mindre pris för oss skattebetalare.
Läs även andra bloggares åsikter om etanol, elbilar, batterier, klimathotet, subventioner, klimatet, ekonomi, politik
Vad är "hederskultur"?
I dagarna används begreppet "hederskultur" obehindrat av de flesta. Men vad betyder det, och är det ett problem som är universellt, som Gudrun Schyman tycks argumentera för, eller är det begränsat till ett fåtal kulturer i Mellanöstern? Låt oss börja med att definiera det vi talar om.
Eftersom det tycks vara en öppen fråga huruvida hederskultur är nödvändigtvis förenad med Mellanösterns kulturer så kan vi inte definiera begreppet i termer av etnicitet. Vi bör således finna en definition som är färgblind, och sedan, med hjälp av empiriska data avgöra huruvida en viss grupp människor kan sägas vara en del av en hederskultur.
Det sätt på vilket begreppet hederskultur används antyder att det skulle röra sig om attityder av djupt förakt, fruktan och hat mot kvinnor. Hederskulturen ämnar att med fysiskt och psykiskt våld knäcka kvinnors vilja att vara självständiga personer, med en egen sexuell identitet och med individuella rättigheter att välja sina liv. Hederskulturen betonar också hypermaskulina värderingar, som rätten att utöva våld utanför lagen, att mannen i detalj ska kunna kontrollera kvinnor i sin närhet samt ett oförsonligt hat mot homosexuella och transpersoner. Hederskulturen kan ta sig mer moderata uttryck i former av implicita signaler av ogillande av vissa handlingar, till exempel att kvinnor träffar och umgås med män som de inte är gifta med, men dess mest konkreta och extrema uttryck är våldet, och i slutändan mord. Kvinnomisshandel, kvinnofridskränkning, barnmisshandel och hustrumord är hederskulturens modus operandi, kan man säga. Rimligen kan man därför använda sig av statistiken för kvinnomisshandel, där nära 80% sker av någon för kvinna bekant, som en indikator för hur utbredd hederskulturen är i en given grupp.
Om denna definition är riktig kan man dra följande slutsatser.
1. Hederskulturen var mycket utbredd i Sverige under stora delar av 1900-talet, och fortsätter att vara det.
2. Givet misshandelsstatistiken (BRÅ) så är svenskar av utomeuropeiskt ursprung överrepresenterade i kvinnomisshandelsstatisktiken.
3. Men om vi korrigerar för socioekonomisk status (arbetarklassmän tycks misshandla närstående kvinnor oftare än medel- och överklass) så försvinner nästan hela diskrepansen.
4. Finland, som i princip saknar utomeuropeiska invandrare, hade ungefär lika många fall av kvinnomisshandel som Sverige.
5. Att kvinnomisshandel tycks förekomma i alla kända kulturer, i varierande utsträckning.
Alltså:
* Tycks hederskulturen inte begränsar sig till kulturer från Mellanöstern
* Tycks det finnas en tämligen betydande hederproblematik bland etniska svenskar
Dessutom är det tydligt att hedersproblematiken i etniskt svenska och finska hushåll förvärras av kraftig alkoholkonsumtion. Ökad alkoholkonsumtion leder till fler fall av kvinnomisshandel, våldtäkt och möjligen också hedersmord. Att därför inkludera alkoholpolitiken i vår diskussion om hederskulturen ter sig därför naturligt.
Läs även andra bloggares åsikter om hederskultur, kvinnomisshandel, våldtäkt, hedersmord, kvinnofridskränkning, hatbrott, brott, våld, islam, Mellanöstern, politik, etik, moral
Eftersom det tycks vara en öppen fråga huruvida hederskultur är nödvändigtvis förenad med Mellanösterns kulturer så kan vi inte definiera begreppet i termer av etnicitet. Vi bör således finna en definition som är färgblind, och sedan, med hjälp av empiriska data avgöra huruvida en viss grupp människor kan sägas vara en del av en hederskultur.
Det sätt på vilket begreppet hederskultur används antyder att det skulle röra sig om attityder av djupt förakt, fruktan och hat mot kvinnor. Hederskulturen ämnar att med fysiskt och psykiskt våld knäcka kvinnors vilja att vara självständiga personer, med en egen sexuell identitet och med individuella rättigheter att välja sina liv. Hederskulturen betonar också hypermaskulina värderingar, som rätten att utöva våld utanför lagen, att mannen i detalj ska kunna kontrollera kvinnor i sin närhet samt ett oförsonligt hat mot homosexuella och transpersoner. Hederskulturen kan ta sig mer moderata uttryck i former av implicita signaler av ogillande av vissa handlingar, till exempel att kvinnor träffar och umgås med män som de inte är gifta med, men dess mest konkreta och extrema uttryck är våldet, och i slutändan mord. Kvinnomisshandel, kvinnofridskränkning, barnmisshandel och hustrumord är hederskulturens modus operandi, kan man säga. Rimligen kan man därför använda sig av statistiken för kvinnomisshandel, där nära 80% sker av någon för kvinna bekant, som en indikator för hur utbredd hederskulturen är i en given grupp.
Om denna definition är riktig kan man dra följande slutsatser.
1. Hederskulturen var mycket utbredd i Sverige under stora delar av 1900-talet, och fortsätter att vara det.
2. Givet misshandelsstatistiken (BRÅ) så är svenskar av utomeuropeiskt ursprung överrepresenterade i kvinnomisshandelsstatisktiken.
3. Men om vi korrigerar för socioekonomisk status (arbetarklassmän tycks misshandla närstående kvinnor oftare än medel- och överklass) så försvinner nästan hela diskrepansen.
4. Finland, som i princip saknar utomeuropeiska invandrare, hade ungefär lika många fall av kvinnomisshandel som Sverige.
5. Att kvinnomisshandel tycks förekomma i alla kända kulturer, i varierande utsträckning.
Alltså:
* Tycks hederskulturen inte begränsar sig till kulturer från Mellanöstern
* Tycks det finnas en tämligen betydande hederproblematik bland etniska svenskar
Dessutom är det tydligt att hedersproblematiken i etniskt svenska och finska hushåll förvärras av kraftig alkoholkonsumtion. Ökad alkoholkonsumtion leder till fler fall av kvinnomisshandel, våldtäkt och möjligen också hedersmord. Att därför inkludera alkoholpolitiken i vår diskussion om hederskulturen ter sig därför naturligt.
Läs även andra bloggares åsikter om hederskultur, kvinnomisshandel, våldtäkt, hedersmord, kvinnofridskränkning, hatbrott, brott, våld, islam, Mellanöstern, politik, etik, moral
En solkig Grip till salu
SvD.se rapporterar idag att försvarsminister Sten Tolgfors ska åka till Brasilien för att försöka sälja SAAB: s JAS 39 Gripen. Allt är i sin ordning kan man tro. Men icke. I alla Gripenaffärer som fullgjorts tycks korruption på någon nivå vara inblandad. Detta var fallet i Tjeckien, och även så i Sydafrika. Och dessa tycks bara vara toppen på isberget.
Sverige, som har ett rykte om sig att vara mer eller mindre fritt från korruption, har en en vapenexport som är extremt korrumperande. Man mutar sig friskt fram för att få kränga sina vapen. Det är egentligen absurt att Sverige säger sig bekämpa korruption världen över samtidigt som den mest spektakulära delen av vår vapenexport möjliggörs av just mutor. Därför uppmanar jag alla undersökande journalister att granska denna affär innan vi korrumperar politikerna i ännu en ung demokrati.
Läs även andra bloggares åsikter om JAS 39 Gripen, vapenexport, korruption, mutor, Brasilien, SAAB
Sverige, som har ett rykte om sig att vara mer eller mindre fritt från korruption, har en en vapenexport som är extremt korrumperande. Man mutar sig friskt fram för att få kränga sina vapen. Det är egentligen absurt att Sverige säger sig bekämpa korruption världen över samtidigt som den mest spektakulära delen av vår vapenexport möjliggörs av just mutor. Därför uppmanar jag alla undersökande journalister att granska denna affär innan vi korrumperar politikerna i ännu en ung demokrati.
Läs även andra bloggares åsikter om JAS 39 Gripen, vapenexport, korruption, mutor, Brasilien, SAAB
Obamaeffekt förklarar raset
Alliansen har i ett antal opinionsundersökningar knappat in på oppositionen. I den senaste demoskop-undersökningen var Moderaterna det största partiet och läget är oerhört jämnt. Detta är inte konstigt.
Under 2007 orsakade en rad skandaler och ministeravhopp och en del tecken på inkompetens hos regeringen att många av Alliansens väljare vände dem ryggen. Under samma period lovade valet av Mona Sahlin en förnyelse av det socialdemokratiska ledarskapet. Begreppen "förnyelse" och "förändring" är så kallade "obama-begrepp". De signalerar att någonting händer, något som folk uppfattar som positivt. Genom att inte ta ställning i olika politiska frågor under året så kunde väljare som kände sig besvikna på regeringen projicera sina förhoppningar på (S). Denna politiska strategi användes mycket skickligt av Obama, som uttryckte sig på sådant sätt att han kunde locka till sig människor som trodde att han skulle uppfylla just deras politiska önskemål. Samtidigt såg han till att ge sig själv politiskt svängrum genom att tala i svepande och ospecifika ordalag, samtidigt som han signalerade radikala förändringar.
Men denna politiska fingertoppskänsla och retoriska geni är mycket sällsynt i världen, och Sahlin saknar den. Dessutom är det osannolikt att det hade fungerat lika bra i Sverige, där politiken är mer central i debatten än personerna bakom.
Sverige är ett land där de flesta är mitten-vänsterväljare. Moderaternas anti-bonuspopulism och attackerna mot Svenskt näringsliv tillsammans med vad många väljare uppfattar som traditionellt socialdemokratiskt finanspolitisk försiktighet är tilltalande för just mitten-vänsterväljare. Men samtidigt som Moderaterna rört sig mot mitten har Socialdemokraterna rört sig åt vänster. Detta förklarar att opinionsläget är så jämnt.
Socialdemokraternas beslut att ingå i en vänsterallians är riktigt, anser jag. Genom att göra så har man erbjudit ett klart vänsteralternativ till Moderaternas mittenregering. Men de höga opinionssiffror man åtnjöt under 2007 kommer inte att infinna sig. Man har fortfarande goda chanser att vinna valet 2010, men det kommer att bli jämnt. Men om man skulle vinna, så kommer man ha ett mandat att föra en vänsterpolitik som är långt mer radikal än på mycket länge.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona sahlin, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, opinionsundersökningar, Alliansen, Barack Obama, politik, retorik
Under 2007 orsakade en rad skandaler och ministeravhopp och en del tecken på inkompetens hos regeringen att många av Alliansens väljare vände dem ryggen. Under samma period lovade valet av Mona Sahlin en förnyelse av det socialdemokratiska ledarskapet. Begreppen "förnyelse" och "förändring" är så kallade "obama-begrepp". De signalerar att någonting händer, något som folk uppfattar som positivt. Genom att inte ta ställning i olika politiska frågor under året så kunde väljare som kände sig besvikna på regeringen projicera sina förhoppningar på (S). Denna politiska strategi användes mycket skickligt av Obama, som uttryckte sig på sådant sätt att han kunde locka till sig människor som trodde att han skulle uppfylla just deras politiska önskemål. Samtidigt såg han till att ge sig själv politiskt svängrum genom att tala i svepande och ospecifika ordalag, samtidigt som han signalerade radikala förändringar.
Men denna politiska fingertoppskänsla och retoriska geni är mycket sällsynt i världen, och Sahlin saknar den. Dessutom är det osannolikt att det hade fungerat lika bra i Sverige, där politiken är mer central i debatten än personerna bakom.
Sverige är ett land där de flesta är mitten-vänsterväljare. Moderaternas anti-bonuspopulism och attackerna mot Svenskt näringsliv tillsammans med vad många väljare uppfattar som traditionellt socialdemokratiskt finanspolitisk försiktighet är tilltalande för just mitten-vänsterväljare. Men samtidigt som Moderaterna rört sig mot mitten har Socialdemokraterna rört sig åt vänster. Detta förklarar att opinionsläget är så jämnt.
Socialdemokraternas beslut att ingå i en vänsterallians är riktigt, anser jag. Genom att göra så har man erbjudit ett klart vänsteralternativ till Moderaternas mittenregering. Men de höga opinionssiffror man åtnjöt under 2007 kommer inte att infinna sig. Man har fortfarande goda chanser att vinna valet 2010, men det kommer att bli jämnt. Men om man skulle vinna, så kommer man ha ett mandat att föra en vänsterpolitik som är långt mer radikal än på mycket länge.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona sahlin, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, opinionsundersökningar, Alliansen, Barack Obama, politik, retorik
